Bokrecension Kan jag så kan du av Henrik Hallberg
Dostojevskij skriver i Bröderna Karamazov: ”ju mer jag älskar mänskligheten som helhet, ju mindre älskar jag människorna som enskilda individer”. Larsson skriver: ”Folk måste bli behandlade som personer, inte som ett genomsnitt av en grupp.” Två perspektiv på samma faktum.
Alltför många ledarskapsböcker älskar mänskligheten och beskriver den i modeller som utlovar enkla lösningar med raka gränser på en komplex verklighet med suddiga och bubbliga kanter. I avsaknad av goda förebilder är detta allt en nybliven ledare har att luta sig mot. Men väldigt snart inser man att inte heller denna metoden löste det hela.
Kan jag så kan du beskriver mer vad man bör göra med sig själv och mindre vad man bör få andra att göra. Och framför allt beskriver boken det där som man trodde att man skulle göra som chef, men som man aldrig riktigt kunde nå upp till och som egentligen aldrig var meningen att man skulle kunna. Häri ligger med all säkerhet kartan till ett framgångsrikt och kanske alls fungerande ledarskap: en insikt om var kraften i gott ledarskap faktiskt härstammar från.
En behaglig bok som blandar medkännande introspektion med så-här-gjorde-jag. Om man är trygg nog att alls våga ifrågasätta sanningar man gjort till sina torde den få axlarna att sjunka på de flesta ledare, något som både medarbetare och kommande kvartalsrapporter skulle må bra av.