Recension av boken Kan jag så kan du

 

“Det har varit en rolig, intressant och inbjudande läsning.”

”Kan jag så kan du” är inte en bok som avhandlar teoretiska aspekter av ledarskapet.  Det är jag tacksam för.

Tvärtom är det en beskrivande text med direkt och praktisk anknytning till vad ledarskap egentligen är. Och vilket ledarskap som har bäst potential att uppnå resultat med avseende på verksamheter, personal och utveckling.

Det är en bok skriven med vardagligt språk och framtoning, fylld med många exempel från författarens egna erfarenheter från yrkeslivet – och ibland från det privata livet.

Det som känns nytt och fräscht är att Freddie Larsson beskriver sig själv med öppen blick. Klarsynt och kreativt berättar han om sina insikter – de är kanske inte direkt revolutionerande, men likväl är det sällan man möter människan i ledarrollen inom litteraturen, lika lite som man möter dem i verkligheten bland chefer.

Larsson är en person som delar med sig av sig själv, för att uttrycka det enkelt.

En poäng som jag föll för direkt är att ledarskapet är ”till låns” och inte som chefskapet en position man kan behålla hur man än beter sig.  Det tycker jag är en tilltalande tanke, därför att den lägger stort ansvar på den som uppbär ledarskapsrollen. Och den borde egentligen gälla i lika mån för chefskapet. Att det är en skillnad mellan att vara ledare och chef pekar Freddie Larsson på vid fler än ett tillfälle.

Det finns naturligtvis delar i den här boken, som jag inte är helt ense med Freddie Larsson om.

Bland annat drar han – ur mitt perspektiv – den drastiska slutsatsen att den som utövar situationsanpassat ledarskap, låtsas att hen är någon annan än hen är. Jag förstår helt enkelt inte det resonemanget. För min egen del anser jag att en människa är komplex och består av fler än en egenskap och därmed också kan vara flexibel och anpassningsbar. I sin tur betyder det att hen i sitt ledarskap också KAN använda olika sidor av sig själv beroende på situation och person. Det är inte att låtsas vara någon annan än hen är.  Hen har bara möjlighet att betona olika delar i sin personlighet mer.

Jag brukar själva benämna det som konsten att vara chef OCH människa. Det finns egentligen ingen motsättning i de två begreppen.

Det ”självspeglande ledarskapet” är Freddie Larssons uttryck för det ledarskap han menar är det bästa. Ett bra begrepp som kan tolkas så att ledare måste ha en mogen personlighet med ett högt mått av självinsikt.

Freddie Larsson går också igenom de fem ”omistliga” chefsegenskaperna. Han gör det med belysande exempel på olika situationer och händelser. Det skapar tydlighet och öppnar för förståelse!

”Kan jag så kan du” är en bok fylld av både roliga, intrikata och ibland svåra frågor och exempel. Att Freddie Larsson använder sig själv som exempelbärare, ger legitimitet till det han säger, även om jag inte i alla hänseenden håller med honom.

Att en ledare speglar sig själv i sitt ledarskap, innebär att det är nödvändigt att lägga stor möda på att välja ”rätt” chef och ledare.  ”Ledarskapet är bäst när det speglar hela människan” är en god devis. Den som bara använder delar av sin personlighet får det svårare att genomföra sina uppgifter på ett bra sätt.

Slutet är positivt och hoppfullt. Det går att träna upp sig. Det går att bli bättre.

Man måste arbeta med ”de fyra själven (Självinsikt, självkänsla, självacceptans och självdisciplin)” för att kunna vara en ”självspeglande ledare”.  De flesta människor kan nå självinsikter och arbeta med sig själva. Bättre än så kan det inte sluta!

Och sist men inte minst är jag som ledarskapsutvecklare glad att vi är flera som betonar människan framför rollen.

Av Cecilia Sahlström